Det är alldeles för mycket som har hänt på alldeles för kort tid.
Plötsligt slits man ur sitt sammanhang och plötsligt har man förvandlats
till Mattis i Astrids saga.
Och varenda nerv skriker:
"Han fattas mig, han fattas mig så det skär i bröstet!"
Men utanför all panik, ilska, sorg och frustration så kör bilarna på gatorna, blommorna växer
och jorden fortsätter snurra.
Det är lustigt.